Barnanpassat!

Restaurangbesök är något man göra ganska ofta och kan göra för det är inte allt för dyrt jämnfört med hemma.... Men det trevliga är att barn är välkomna - överallt. Och framför allt det är anpassat för barnen. Hemma i Sverige om man ska ut på en middag som tar lite längre tid än McDonaldsbesöket så känns det som man sitter på nålar för att allt ska gå bra. Man måste dessutom ha med sig en halv väska med leksaker för att få dem att sitta stilla och underhållna.

Sedan första dagen vi kom hit och på samtliga restauranger vi varit på har det alltid funnits kritor och ritblock för barnen att roa sig med tills mat och dryck blir serverat. Visst barnen kan bara underhållas en viss tid, men jag behöver iaf inte själv ha med mig en ryggsäck med block och pennor. Detta är något jag saknar på de svenska restaurangerna...

Ville bara öppna ett bankkonto, men så lätt var det inte!

Idag har jag haft en mindre rolig dag. Allt långt borta från sol och pool är ganska tråkigt. Speciellt när man istället får sitta i långa köer. Det hela började på vår första dag. Vi behövde ett bankkonto i USA där vi kan betala de räkningar vi har osv.. Så vi besökte en bank som kom till oss rekommenderat. När vi väl satt där så konstaterade banktjänstemannen att vi kan inte öppna ett bankkonto utan ett ID kort. Med ID kort är det ett amrikanskt ID - Alabama ID. Inte pass eller militär ID gällde heller. Så jag blev hänvisad till "Licens Department". Följande dag kör hela familjen dit och konstaterade ganska snabbt när vi pratade med dem att de inte kunde ge oss ett ID utan ett Social Security nummer. Så vi vände tillbaka och åkte till Department of Social Security. Väl där konstaterade vi att det inte var aktuellt att vara där för det var minst 3 timmars kö. Barnen var vid detta laget trött, griniga av värmen och hungrig. Vi beslöt oss för att avbryta och istället åka dit följande morgon.

Eftersom jag redan 1997 befann mig i USA och då fick utdelat ett social security nummer så vore väl det passande att få ut det igen. Efter 15 år så har man ju tappat den blå papperslappen - man har ju inte direkt haft användning av den hemma i Sverige. Strax efter kl 9 återvände vi, men konstaterade snabbt att det var minst en timmes kö trots att de hade öppnat bara minuter tidigare. Där inne satt jag och dottern och väntade och väntade och väntade. Precis 1 timme och 15 minuter senare ropades vår nummerlapp upp. Väl där beskrev jag mitt dilemma och önskade hämta ut mitt gamla security nummer. De som tror det gick bra gissar fel. För då, var jag där som student. Nu är jag här på diplomatvisa och som medföljade som inte får jobba. Utöver det har jag även gift mig under dessa år så efternamnet stämde inte och inte hade jag något "marrige certificate" med mig som kunde bevisa att det var jag - vem tänkte på det i allt flyttbestyr?! När detta var färdigt var det bara att köra tillbaka till Deparment of Licensing och återigen sitta i 1,5 timmes kö för att få ett ID kort.

Lösningen blev att jag fick med mig ett dokument som talar om att jag inte kan få ut ett social security nummer. Tillsammans med det dokumentet, bevis från militärbasen att maken är stationerad där, tillsammans med medical insurance så fick jag tillslut mitt ID kort - inte körkort. Men den dyker upp om en månad i brevlådan. Tills dess går jag omkring med en liten papperslapp som bevis över vem jag är. Så nu kan jag få mitt bankkonto öppnat, teckna medlemskap, skaffa mig en mobiltelefon och även köpa vin... eftersom man måste visa ID upp till 39, 5 års ålder enligt upphängda skyltar i butiken (och där är jag inte ännu!!!).

... och ingen skönhet blev man på bilden heller... då luftkonditioneringen inte var lika effektiv som på hotellrummet. Istället är man rödflammig med stripigt hår och en trött look. Men jag är rätt nöjd ändå för sen begav jag mig till poolen.

Skicka ulltofflorna och duntäcket

... japp du lästa rätt. Det är svinkallt här - inne alltså. Luftkonditioneringen gör att man huttrar om kvällarna. Igår satt vi ute till kl 21 i bara t-shirten och shorts och vindarna som susar förbi finns det inte en tillstymmelse till kyla i. Men när man väl avslutar kvällen och går in för att natta barnen och sätter sig i soffan för att se en film bör man ha både raggsockor, tröjor och en filt. De är två extrema temperaturer man upplever när man går in och ut. Inne kall luftkonditionering. Kanske är den lite skön när man kommer direkt ute ifrån, men efter ett tag vill man bara ut och värma sig igen. Ute är det varmt och fuktigt och det är lite som att gå in i en vägg när man kommer inne ifrån.

Det hela resulterar i att man vet inte hur man ska klä sig en normal dag. Många springer omkring i kostymer och jeans och långärmat. Kanske svårt att förstå när temperaturen ute är 30 grader, men kilar man in och ut eller jobbar hela dagarna så kan man inte vara allt för lättklädd för man fryser ihjäl (enligt mig). Första dagen vi kom så kastar man alla vinterkläder man har och tar på sig shorts och linne. Glad är jag och njuter av lite värme. Men när det är dags för lunch så har jag inte heller några andra kläder tillhands och väl inte på restaurangen blir jag serverad välkylda drycker i en luftkonditionerad värld och resultatet blir att hela jag huttrar och blir helvit i skinnet av att blodet kryper närmare hjärtat för att hålla det igång.... brrrrrrr

Så inte slipper jag denna packning av kläder som jag drar på hemma i Svedala för att behålla värmen. Jag måste även göra det här. Så på kvällarna saknar jag mina ulltofflor och mitt täta duntäcke.

Hello Alabama!

Nu har vi kommit fram efter en LÅNG resa. En resa med flyget som började i Stockholm via Köpenhamn och vidare till Atlanta och därefter slutdestinationen Montgomery. Resan började redan kl 04 med att klockan ringde och det sista behövde göras och sedan vänta på taxin. Väl ute på flygplatsen fick vi gott om tid för frukost och slappna av. Det behövdes nog för sen har vi sprungit mellan alla våra "connections".

När vi väl kom till Köpenhamn kom vi inte ut genom gaten från Stockholmsflyget utan satt fast i en sluss. Det tog några minuter av vår dyrbara tid eftersom det var ganska tight till vårt flyg till Atlanta skulle avgå. Med två barn och alla dessa resväskor som handbagage springer vi i en halvtom flygplats (vilket var tur) och i passkontrollen var vi även ensamma. Väl där ser vi Atlanta: "Gate Closed". INTE ROLIGT. Men väl där så får vi komma med på nåder. Både jag och A inser att vi inte kommer få med oss våra 8 resväskor med oss till USA. Men vi har packat baddräkten i handbagaged, plånboken är med så vi lär klara oss konstaterar vi.

Tio timmar senare och en resa där barnen redan efter 14 minuters flygning frågar om det inte är dags att landa. SUCK. Detta lär bli en lång resa, då det inte ens fanns en egen tv-skärm på stolen framför för att kunna välja bland de mängder av filmer de brukar ha att erbjuda. Utan istället är det vuxenfilm i taket... hmmm. Jag har läst många böcker under dessa 10 timmar... och drukit mycket vatten och stått i kö till den trånga muggen...

Jag sitter och läser i "Sky magazine" i Deltas Airlines egna tidning, att Atlanta numera är världens största flygplats. Väl inför landning förstår jag detta och det är nog en av de värsta landningar jag upplevt. Herregud, när vi hemma i en tidning läser att våra plan vara nära varandra i luften (dvs man kunde se det andra planet) så kan jag säga att väl inför landningen i Atlanta räknade jag 5 flygplan som låg i kö efter varandra, under oss, över oss och parallellt med oss. När vi väl går inför landing är det som om piloten ökar farten nedåt för att hinna före alla andra. Det går som en susning genom alla passagerare på det fullsatta planet. När vi sedan ska göra "touch down" så ser vi 5 landningsbanor parallellt. Innan vi ens har satt ner hjulen i plattan åker vi parallellt med ett lika stort plan som ska upp i luften - och det är inte långt emellan oss!!! Undra vad svenska ansvariga myndigheter skulle säga om detta?! Innan vi har kommit av landingsbanan har ytterligare 3 plan lyft. Samtidigt står det 3 plan bakom oss i väntan på att taxa till gate efter deras landning. Lika många står i kö längre bort för att starta. När jag väl kom av planet trodde jag jag kunde dra en lättnadens suck. Men icke!

Ungeför 80 gater för passkontroll möter oss. Personal som står som poliser och dirigerar trafiken slussar mängder av människor som strömmar in. Väl efter 30 min väntar så kommer vi ner till "bagage claim" och vi undrar givetvis om resväskorna kom med planet eller inte. Ingen av oss trodde våra ögon, men där ligger 7 av våra 8 resväskor. Att sedan få dem igenom tullen blir en annan utmaning, men här finns en hel del service så länge man ger dricks. Så vi får gå före genom kön till tullen och vi är alla glada för det, för mängden människor gör att det tar tid och vi har endast 40 mintuer innan nästa plan tar oss till Montgomery. Så nu är det genom en till säkerhetskontroll, kö, klä av sig allt känns det som, ner för rulltrappor, tunnelbana 4 stationer, rulltrapport upp och springa genom en gågata fullproppad med människor liknande Drottniggatan hemma en lönelördag. Två barn, väskor, handbagage, för varma kläder och denna fuktighet som liknar en ångbastu utan dimma gör att både jag och A är genomsvettig vid detta laget.

Nu får vi sitta och vänta på den sista flygningen och det är väl att personalen också är sen vilket ger oss möjlighet att gå på toa och tvätta av oss lite. Sista flygningen är 30 minuter och går fort. Men vårt bagage är borta. Och enligt irriterade medpassagerare är detta mer regel än undantag när det gäller DELTA airlines. Och vad jag erfar så går delta under ökennamnet: Don´t-Expect-Lougage-To-Arrive. Men så farligt var det inte för oss med tanke på hur tight det har varit mellan våra flygningar. Alla resväskorna förutom en kom fram imorse. Glad är jag, för mina och barnen kläder kom fram. A får gå omkring i jeans i några dagar till i värsta fall. Men det finns ju en plånbok och affärer så det löser sig.